Texter – Utmarken

©Mathias Gyllengahm

Långt når ekot

Långt, långt, långt når ekot
I ditt hjärta skapas återklang
Världars smärta och undergång
Gudars skymning och vår svanesång

En bråddjup grop
En vettlös hop
Som ständigt ska styra ditt liv
Du såg långt före allihop
Men nu har du varit naiv
för när skulden skall fördelas
trots din eviga protest
Nej, de såg det aldrig komma
men nu heter det vi
men du vet det är du
som tar smällen, ja så ska det bli

Långt, långt, långt når ekot
I ditt hjärta skapas återklang
Världars smärta och undergång
Gudars skymning och vår svanesång

Destination korporation
en ansiktslös, slukande best
Belöningarna kastas till
de hjon som förnedrar sig mest

I korrupta pyramider
finns det kniv för varje rygg
Och där väktarna går för att spåra ditt spår
kan du aldrig vara trygg

Långt, långt, långt når ekot
I ditt hjärta skapas återklang
Världars smärta och undergång
Gudars skymning och vår svanesång

Kom, låt förhänget öppna sig
låt det sista tvivlet lämna dig
Inget varar för evigt
men det eviga består

Långt, långt, långt når ekot
Långt, långt, långt når ekot
Långt, långt, långt når ekot
Långt, långt, långt når ekot

Svåra år

I alltings mitt
I marans ritt
De vidriga syner som plågar dig

Ett hemsökt sinn
En best vid din grind
som står vid din port och sen bultar och vill in

Ej frid du får. Ej heller någon ro
Ty din andes kamp, den skyddar inget bo

En natt så kall och hård
En främling går i din gård
En vålnad mitt ibland oss som snart vid din sida står
En köld så hård och svår
En vinter som aldrig blir vår
Det som vi ser skall komma, ja snart blir det svåra år

Du ser vad som skall komma
Du ser vad som har skett
Du har vapen förvärvat

Du väntar på att hornet skall ljuda
Du vet snart så skall mörkret sänka sig ned

Ej frid du får. Ej heller någon ro
Ty din andes kamp, den skyddar inget bo

Jaktmarker

En iskall vind, en frusen skog, en månes sken
Där tveksamhet är vägen till en grav
Ett skrik av nöd, en säker död vid skog och sten
Din kamp tar slut, här fryser livets stav

Du vilar under stjärnorna, din blick är tom och klar
Nån sluter dina ögon och sen finns inget kvar

Ett illdåd sker i mörka natten
jaktmarker och frusna vatten
Vapnets knall klingar ut så fort
Norrland det är stort

En sista färd i svarta natten
Jaktmarker och frusna vatten
Endast skogen vet vad som blev gjort
Norrland är så stort

Ett odjurs spår, en best som går på tvenne ben
En väktare av landet såg sitt kall
Du lämnade din mark, du kom med månens sken
Ditt högmod och ditt övermod. Ditt fall.

I stillhet är nu skogen, trots snön har färgats röd
Är du ej marken trogen så skall du falla död

Ett illdåd sker i mörka natten….

Hell Odin

En här gick över fältet fram. En annan kom över hav
Det spunnet var av nornorna att idag var stridens dag
Långt under korpars vingar sågs stålet blänka klart
En sång steg upp mot skyarna när mot ödet sig de begav

Hell Odin!
Hell Odin!
Hell Odin, våran far.
Hell Odin!
Hell Odin!
Giv mig av den kraft som du har

I evig tid en födelse. I evig tid en grav.
En vandring som skall möta dig när till sist du ger dig av.
Mot alltings ände styr du hän, ifrån alltings början åstad
Så låt då ske det som skall ske, och sjung med oss idag

Hell Odin!
Hell Odin!
Hell Odin, våran far.
Hell Odin!
Hell Odin!
Giv mig av den kraft som du har

Hell Odin, hell Allfader!
Giv mig av den kraft som du haver
Hell Odin!
Hell Odin!
Giv mig av den kraft som du har

Efter natten kommer gryningen. Efter gryning kommer dag.
Blott kampen, den är evig. Ja, din kamp har du alltid kvar.
Med nio världar, livets träd. I nio nätter och dar.
Nog kommer död och födelse. Vi lever dock alltid idag.

Hell Odin!
Hell Odin!
Hell Odin, våran far.
Hell Odin!
Hell Odin!
Giv mig av den kraft som du har
Giv mig av den kraft som du har
Giv mig av den kraft som du har

Hedningablod

Jag har vaknat från en dröm efter lång och usel sömn
I mitt inre finns visioner utav hämnd
Där en rättvisa till sist skall utkrävas utan nåd
I min bok finns ingen glömd och ingen nämnd
Nåt vaknar som har kuvats av en välfärdsstat
Nåt uråldigt, nåt gammalt och primalt

Från mitt hjärtas mörka jord strömmar hedningablod
Vågor slår med hjärteslagets period
Likt en bräddfylld syndaflod flödar hedningablod
Sen den dagen jag förstod svallar mitt hedninga- hedningablod

Hela världen runtomkring tycks mig tandlös, svag och blind
Tomma nöjen och materiella ting
Den som vet och som förstår vänder inte någon kind
Ty vår rättvisa har blivit medbrottsling
Nej låt oss nu utropa våran hedningastat
där vilsna rop från öknen adresseras adekvat

Från mitt hjärtas mörka jord strömmar hedningablod
Vågor slår med hjärteslagets period
Likt en bräddfylld syndaflod flödar hedningablod
Sen den dagen jag förstod har jag slutat vara god
Känn hur gamla gudar kallar i mitt hedninga-, hedningablod

Älgtid, björntid, vargtid

Han kommer ur skuggorna
Fradgandes fålen sin
Lyktan som svingar till hovarnas sång
Flämtande är dess sken
Flykt över stock och sten
Härjad av brådska och nödgad av tvång

Vidare norrut, ja vidare norrut!
Må djupaste skogarna bliva min grav
Vidare norrut, ja vidare norrut
från södernes härjningar ger han sig av

Älgtid, björntid, vargtid
Älgtid, björntid, vargtid
Älgtid, björntid, vargtid
Älgtid, björntid, vargtid…

I stugan hans kvinna står
“Packa, imorgon går
färden mot Norrberg där fältlägret står
Där möter vi motståndsmän,
lever vi fria om än vi må svälta
och kölden blir svår”

Vidare norrut, ja vidare norrut!
Bränn nu förråden, tag båge och stav
Vidare norrut, ja vidare norrut
En svärdsman och sköldmö på väg mot sin grav

Älgtid, björntid, vargtid
Älgtid, björntid, vargtid
Älgtid, björntid, vargtid
Älgtid, björntid, vargtid…

Nordaland

Från havets strand till fjällets brant
Var hälsat sköna Nordaland
Må elden aldrig falna

Genom milsdjupa skogar i norr marscherar vi
Över daggstänkta bergen vi gå
Nu i svårmodets tid, ja i existensens strid
står vårt hopp till den älgprydda fanan

Under isarnas täcke i många tusen år
Har du legat och vilat i frid
När nu dagen blir kväll, du till vila återgår
Låt vår sång över vidderna fara

Från havets strand till fjällets brant
Var hälsat sköna Nordaland
Må minnet aldrig dö
Från skogens rand till klippans kant
Var hälsat sköna Nordaland
Må elden aldrig falna

Undrar vintrarnes stormar vi kurat i vårt bo
Under hösten i älgarnes spår
Våran vandring var lång, genom nöd och ofärdsår
har vi samlat och fällt det vi jagat

Då nu istid ånyo åstundar i vårt hem
vi erhåller de dagar vi får
Om nu våren vill komma så sjunga vi igen
då vi höjer den älgprydda fanan

Från havets strand till fjällets brant
Var hälsat sköna Nordaland
Må minnet aldrig dö
Från skogens rand till klippans kant
Var hälsat sköna Nordaland
Må elden aldrig falna

Kampen är evig

En vandring i mörker mot okänt mål
Höj nu staven, se mot fjärran
Ingen vet var färden skall gå
men sänk inte blicken, skåda skyn
Skåda skyn!

Färden går genom okänt land
Höj nu svärdet, se mot fjärran
Allt du har är det du har i hand
men Allfader Odin går vid din sida

Ty din kamp, din strid är evig
Finn din väg och vandra den
Evigt krig, en evig livstid
Hör den röst som kallar dig

Friheten

Se hur mörkret där ute börjar sluta sig tätt och luften blir dimmig och kvav
Söndrat är allt som förr var ett då frimannen villigt blev slav

Säg finns något kvar som är äkta och sant av skärvor som kastats därhän?
Tar du hellre ditt ansvar och ödet i hand mot att skälva på blodiga knän?

Jag väljer friheten
Framför falska ideal
Jag väljer friheten.
Jag är hellre utan svar
Än lever på en lögn för att få tröst, då finns ändå inget kvar
Av alla slitna ord är ett dock störst, för mig ett enkelt val
Jag väljer friheten

För den frihet som betalts med blod. För den frihet jag än en stund har kvar
För den frihet som är hem och jord. För den frihet, den enda som vi har

För den frihet som vi strävar mot är något annat än blott tomma ord
Ty den förpliktigar och kallar oss idag

Jag väljer friheten
Den som kräver, den som tar
Jag väljer friheten
Fast den skrämmer, ofattbar
Den som näst intill förtär mig med sin låga het och klar
Nej, den frihet som blott smyckar ord är inte godtagbar
Jag väljer friheten!

Jag väljer friheten

Triumfera

Genom djupaste mörker som ett sinne kan nå
På den smalaste stig, som är ämnad för få
Ro nu båten i land!
Finn en gyllene strand!
Har du själv valt din väg är du fri

När du triumferar
När du vinner dig själv
När du följer ditt hjärta. Och går. Fast du inte förstår
Skall gudarna vandra med dig
När du triumferar
När du vinner dig själv
När du ser dig i spegeln. Och vet. Utan nån tveksamhet
Att du slutligen dög åt dig själv
När du slutligen triumferar

Låt dom häckla och håna. Dom har inget mer
De slår din kropp uti bojor. Dom tar allt dom ser
Men din själ, den är din!
Våga trotsa, och vinn!
Om du faller var det av dig själv

När du skoningslöst.
Obönhörligen.
När du slutligen triumferar

Vindlande stigar i natten

Så fortsätter vandringen
Trots alla de gånger du sagt till dig själv att nu får det vara slut
Om än det känns meningslöst
så vet du att om du står passiv så går det helt enkelt inte att stå ut
Så du axlar bördan och går, för att följa ditt spår
i fördömelsens mörka minut

I den skymning som rår får du följa ditt spår
genom vindlande stigar i natten
Under stjärnornas sken, under solar som går
genom stormar som piskar och härdar dig
Och den insikt du får, när du en dag förstår
att målet du såg var en hägring
Så var mån om din tid. Korta stunder av frid
är den enda belöning du får

Så slutar begynnelsen
Försvinner med den obefläckade oskuld som nu en gång var
Uppvaknandet, naket och kallt
De ler och de lismar enträget, men kommer försvinna med allt vad du har
Sen står du där ensam, igen, och din endaste vän
är det löfte som håller dig kvar

Livets stav

Vem kunde tro en sorg så tung kunde få plats i hjärtats rum?
Säg vad är livets hemlighet? Giv icke svar om du ej vet
En kort sekund du flyger vilt. I nästa stund är allt förspillt
Och då nu skuggan ter sig mörk
säg skall du resa dig igen?
Säg så, min vän

Så mycket smärta du kan ta in
uti ditt hjärta, i barmen din
Blånande fjäll. Rytande hav.
Vi tar dom med oss i vår grav.

Allt går så fort. Flyger förbi
Slavar till tidens tyranneri
Du får dra tungt. Mycket gör ont.
Det är en evig kamp du för.

Den stig bakom var lång och hård
Den väg framför, den ter sig svår
Och andetagen räknas ner
Ja snart så finns du inte mer

Så mycket smärta du kan ta in
uti ditt hjärta, i barmen din
Blånande fjäll. Rytande hav.
Vi tar dom med oss i vår grav.

Att vara människa. Att finnas till.
Då själ och hjärta gör som de vill
Dånande forsar rusa fram
Gudarnas tärning slår ditt namn

Blånande fjäll…
Rytande hav…
Vi drar iväg!
Vi ger oss av!
Tälj livets stav!

Förfallstid

I en underlig tid
När isen varken brister eller bär
Går jag och väntar uppå
att något ska bryta förtrollningens makt

Ty när allt kommer omkring
måste det ske, det som måste ske
Men jag tror dessvärre att det vi får se
är de mest förskräckliga ting
ty nu är lammen redo för slakt

När nu isen bryter upp
och river med sig allt som kommer i dess väg, skall mänskan se
att ingen frälsare finns där
och att det enda som nu återstår är lidande och nöd

Så jag ser mig omkring
och låter vanmakten greppa min själ
Ty bland de mest märkliga ting
är människans vilja att leva som träl
Att jämt ta den enklaste stig
leder till nödens och förfallets tid
Forsarna bräddas då isarna rivs
och allt som är löst driver med
Nu kommer flodvågen så håll dig fast…

När nu isen bryter upp
och river med sig allt som kommer i dess väg, skall mänskan se
att ingen frälsare finns där
och att det enda som nu återstår…

När nu isen bryter upp
och river med sig allt som kommer i dess väg, skall mänskan se
att ingen frälsare finns där
och att det enda som nu återstår är lidande och nöd
lidande och nöd
lidande och nöd
lidande och nöd

Förfallstid…

Ifrån byn

Hon kamm etter väga
Hon kamm ifrån byn
Hon hade en oong vid sitt bröst
Hon kamm dell ‘n gård
unner järngråa skyn
och spörjte med ängsliger röst

Int hadd ji nå ätbart åt nagon som jeg?
Ig hav ‘e se olecklet stillt
Men husbonn han slog ut me hännra å teg
Ty främmen förråda hadd tömt

Min man jer dö’
Han fälltes uta fura uti skogen
Ohh….
Ig hav e barn
Som inte ens till tjötte vorte mogen
Ohh…

Hon for etter väga
Hon for ifrån byn
Hon fortsatt å vanner rakt fram
På väg ifrån värmen
men på väg emot frid
På väg mot den eviga famn

Nog kommer död
Nog si i ne’ i stjärnorna i natten
Ohh…
Nog kommer nöd
Nog få vi lev på barken å på vatt’n
Ohh

Vintervind

Norrlands skogar nu hälsar dig
med skogsmil av granar och tall
Från fjälltoppar ned emot inlandshav
med avbrott för ängarnes vall

Från berget löper en nordanvind
som blåser så otäck och kall
Den biter sig fast i min nakna kind
där den kommer med nöd och förfall

I inlandsmörkret går kölden hård
Vid kusten drar isvinden fram
och tränger sig in i vart hus och gård
och spränger i lövträdens stam

Allt hopp tar den med när den drar förbi
på sin väg emot öppet hav
Min kropp den blir kall och min nuna blek
som lågo jag redan i min grav

Och mörkret det tycks inte ha nåt slut
och ingen tycks höra våra rop
Den som förutsett härdar vintern ut
men’s dåren får gräva sin grop

Skall våren ens komma, man frågar sig
Nån sol ser man inte nånstans
De flesta är döda, men vet det ej
Förlorade i vintervindens trans

Kamplåt

Vi går en väg
Som leder ut
Den leder till ära, mod och hjältedåd

Lyft upp ditt svärd
Rid med oss ut
Vem vet var vägen leder här finns inga spår

Spänn fast din hjälm
Tag brynjan på
För striden den skall komma, visa ingen nåd

Allfader, hör vår enkla bön
Giv oss nu din kraft och råd

Vi leder kraft
från jord och fjäll
Vi vandrar hela vägen ner till Nifelheim

Frihetens låga
den brinner än
och starkast i en samling utav fria män

Vi bär ej skam
Vi bär ej skuld
Vi drivs av högre värden än blott makt och guld

Allfader, hör vår enkla bön
Giv oss nu din kraft och råd

Lyft upp ditt svärd
Tag upp ditt spjut
Spänn fast din hjälm
Rid med oss ut

Det sker idag
Tiden är nu
Tvekar du nu
Finns inget kvar

Känn något strävt
emot din kind
En mäktig här
En nordanvind

Vi går med er
Ni går med oss
Och skall vi ska dö
så skall vi slåss!

Bröder i strid

Vi lever en tid och vår vandring för oss genom världen
Och prövningar får vi och stigen försvinner ibland
Men längs levnadens stigar finns hjälp du kan få
som gör det blir lättare vandra
Med en bror vid din sida, hellre flera ändå
är det enkelt att upprätta stå

Säg finns det nåt skönare än bröder i strid?
När nu allt tycks förfalla, kommer prövningens tid
Och din prövning är min
Min prövning är din
Genom eld, genom vatten
Genom levnadens strid

Om jag faller ur ledet så ber jag dig ställ mig tillrätta
Och tappar jag steget så ber jag dig mig driva på
Ty min väg är din väg, är alltid den rätta
och är du ej med är du mot oss
Om än regeln tycks hård är den lätt att förstå
och lika för alla ändå

Säg finns det nåt skönare än bröder i strid?
Trots en hel värld emot oss, i förgängelsens tid
Och min framgång är din
Din framgång är min
Genom eld, genom vatten
Genom levnadens strid

Jag täcker för dig, vi står skuldra vid skuldra
om detta är slutet så ber jag valkyriorna komma
Och skulle jag falla och du överleva
så ber jag dig se till min kvinna och till min avkomma
Och låt det stå skrivet inför efterlivet att vi aldrig nånsin vek ned oss
Mot ära, mot framgång, mot frihet, mot död!
Mot solnedgången så röd!

Säg finns det nåt skönare än bröder i strid?
I försvar eller anfall
I fred eller krig
Ty min ära är din
Din ära är min
Genom eld, genom vatten
Genom levnadens strid
Genom dag, genom natten
I vår grav får vi frid

Vårdröm

Har du drömmarna kvar?
Fast du ger och dom tar
Om du tror det blir lätt blir det svårt
Ty det här är blott början och snart blir det hårdare hårt

Minns du ungdomens dar
Har du planerna kvar?
Allt det där som nu aldrig blir av
Och då nu våren passerat, så står du nu där…
Varje steg är ett steg mot din grav

Liksom sol smeker hav
Sommaren glänser om våren
När det spirar och växer i planta och frö
När allting ännu kan bli av
Liksom sol smeker hav
Sommaren glänser om våren
Skall du gå in i natten, håll huvudet högt
Ty blott en sak är säker, en dag är din boning en grav…

Har du livslusten kvar
Genom jämngråa dar
Fast du vet att du inget får kvar
Vad du än drar ihop skall de ta från dig allt vad du har

Du blir skuldernas slav
Ifrån vagga till grav
Intet spår av dig skall finnas kvar
Blott din avkomma fjättrad vid hjulet, som du
På den plats där du själv klivit av

Läk dig själv

I en avkrok så bister och kall
Härjad av köld och svält
Av armod och nöd
där den som blivit trött eller sjuk
fick skrapa barken av träd
för att fylla sin buk

Där har dom som gått förr mig fått klamra sig fast
Vid en livsväv så snårig och svår
Och från inlandets rötter så hör jag en röst
Som vill ge sina råd när det nu blåser hårt

Läk dig själv, i den mån det nu går
Ty för oss är det ingen som gråter
Läk dig själv, i den mån det nu går
Ty för oss är det ingen som gråter
Läk dig själv, i den mån det nu går
Ty för oss är det ingen som gråter
Läk dig själv, i den mån det nu går
Ty för oss är det ingen som gråter ändå

I söder fanns lador med spannmål
Det sändes västerut, som foder för häst och för fä
men’s i norr fick vi svälta
Då det var nödår i Norrland
fick vi svälta ifred

Då fick dom som gick förr mig blott klamra sig fast
Vid en livsväv, så snårig och svår
Och från inlandets rötter hörs åter den röst
Som vill ge sina råd när det nu blåser hårt

Fall nu, regn
Giv oss åter en grönskande äng
Giv oss näring igen
Fall nu, regn
Giv oss åter en grönskande äng
Låt det växa igen

Dit anden går

Låt mig få komma hit och vila
Jag är till märgen trött
De krafter jag haft de har nu sinat
Och se nu kommer mörkret

Låt mig få ligga här och andas
Mitt huvud vid ditt bröst
Lång är den väg som jag har vandrat
Men här finns frid och stillhet

Dit anden går,
anden går,
anden går
Dit anden går,
anden går,
anden går

Låt mig få komma hit och vila
Jag är till märgen trött
De krafter jag haft de har nu sinat
Och se nu kommer mörkret

Låt mig få ligga här och andas
Mitt huvud vid ditt bröst
Lång är den väg som jag har vandrat
Men här finns frid och stillhet

Dit anden går,
anden går,
anden går
Dit anden går,
anden går,
anden går

Lidandets väg – intro

Arma mänska
Bind ditt gissel
Gråt och smärta
Tandagnissel

Lidandets väg

Har du vandrat i skogar och bergen allén
långt från celler av glas och betong
Har du smakat på kraften av urberg och sten
Har du lyssnat till myrtallens sång

Kan du känna hur tidshjulet vrider sig nu
Kan du känna hur allting förskjuts
Kan du känna hur allting i just detta nu
bara rämnar och går mitt itu, vi har nått vägens slut

Så håll dig stark i anden nu
Vi viker in på lidandets väg
Låt en spelman klä sorgen i toner för snart står jag ensammen kvar
Ensammen kvar…

Ty se, Imperiet faller nu
Av allt du känner skall intet bli kvar
Har du något du älskar så ger jag mitt råd; håll fast det du har
Snart finns ingenting kvar
Ingenting kvar…
Vi står ensamma kvar

Har du inte sett nödår så får du det nu
och den svält du ej känt kommer nu
Har du inte noterat förråden är slut
Snart har tiden du har runnit ut

Då nu okända gudar sina offer berett
Då nu massorna lidandet valt
Är det blott den som utanför ramverket sett
som förstår att det misstag som görs nu kan vara fatalt

Så håll dig stark i anden nu
Vi viker in på lidandets väg
Låt en spelman klä sorgen i toner för snart står jag ensammen kvar
Ensammen kvar…

Sjung vackert om skogarnas och älvarnas land
Sjung vackert fast allting tar slut
Sjung vackert om älvdalens grusklädda strand
Håll fast vid varenda minut

Sjung vackert om frihet och vildmarkens prakt
Sjung vackert om älvar och fjäll
Sjung vackert om naturens slutgiltiga makt
Sjung vackert när dagsljuset sinar i nordlandets kväll

Sjung vackert om skogarnas och älvarnas land
Sjung vackert fast allting tar slut
Sjung vackert om älvdalens grusklädda strand
Håll fast vid varenda minut

Sjung vackert om frihet och vildmarkens prakt
Sjung vackert om älvar och fjäll
Sjung vackert om naturens slutgiltiga makt
Sjung vackert när dagsljuset sinar i nordlandets kväll

Mitt Norrland

Jag ämnar nu sjunga en storvulen hymn
Till mark som jag håller så kär
En visa om frihet, en visa om rymd
Om än rimmen må va sisådär…

Den handlar om vidder och skogarnas land
Om mark som är stenig och karg
Om stugor långt utanför vildmarkens rand
Om älgar och björnar och varg

Om än ängarnes vall
Är mager och karg
Och vintern se olecklet kall

I Norrland, I Norrland är vackert ändå
Ja där vill jag ha mina dagar
I Norrland, i Norrland, ja där vill jag gå
Från fjäll ner till ängar och hagar

Och färdas jag utsocknes, långt från mitt hem
Så tänjes det urstarka band
Som för mig tillbaka till Norrland igen
från utsocknens märkliga land

Ty om än månglarens hand
Må va gullprydd och grann
så med guldet blir anden lätt arm

Till Norrland, till Norrland då tankarna gå
Till salar av tallar och granar
Till Norrland, till Norrland, till Norrland ändå
Ja där vill jag helst av allt vara…

I jer kanske otänkt men funde’er iblann
Och tyck he jer märklit ändå
Att folke’ som bo i ett sådant rikt land
Ska gå å wår fatti som få

Fastän fråntagen makt
Du lider i prakt
Och om än skändat står urberget starkt

Mitt Norrland, mitt Norrland, jag älskar dig så
Och sörjer allt du kunde vara
Mitt Norrland, mitt Norrland… Åh, hur ska det gå?
Säg hur skall du prövningen klara?

Mitt Norrland, mitt Norrland, jag älskar dig så
Ja där vill jag ha mina dagar
Mitt Norrland, mitt Norrland, mitt Norrland ändå
Ja där vill jag dö och begravas

Ja där vill jag leva
och verka, och dö
Där vill jag en gång begravas

Ja där vill jag leva
och verka, och dö
Ja där vill jag en gång begravas

Ja där vill jag leva
och verka, och dö
Där vill jag en gång begravas

Ja där vill jag leva
och verka, och dö
Ja där vill jag en gång begravas

Strömkarlens son

Jag rör mig vid strömmande vatten med min skälvande sträng
En vålnad ur nordländska natten spelar upp sin refräng
Kom med, kom med, följ mig ner
Jag ska visa dig sanningens kolsvarta djup
Allt det där som du inte ska se
Därför hatad och fruktad av många

Jag är strömkarlens son
Strömkarlens son
Strömkarlens son
Jag är strömkarlens son

Under sommarens dimmiga nätter i en bäck på en sten
I en isvak i midvinterns kyla under norrljusets sken
Jag vet du vet, så följ mig ner
Du känner det själv, så låt rädslan fly ut
I mitt mörker du sen stiger ner
För att aldrig igen återvända

Jag är strömkarlens son
Strömkarlens son
Strömkarlens son
Jag är strömkarlens son

Tordön skallar
Riket faller
Folket sover fast riket står i brand
Från mitt vatten
Djupt i Norrländska natten
Ser jag elden förtära allt på land

Jag är strömkarlens son

Välkommen till Norrland

Över vidder och nejder hörs ett avlägset skri
Det är ljudet av ett byte som slutar sitt liv
Uti dimman sitter Norrlandsbon med höjt gevär
och ser bytets liv ändas men’s stadsbon förfärs

Välkommen till Norrland
Till helvetet på jord
Där brännvinet susar genom invånarn’s blod
Välkommen till Norrland
Till fattigdom och svält
Där folk blir begravda på åkrarnas fält

Våra gruvor de ägs av nåt utländskt bolag
Och där jobbar vi och sliter vareviga dag
Och den vinst vi genererar kommer aldrig tillbaks
och den som protesterar kör dom till gulag

Välkommen till Norrland
Globalismens koloni
Där spriten du dricker ger melankoli
Men bland jägare och bönder
är beredskapen god
Och går allting åt fanders
frys jag ihjäl i min bod

Välkommen till Norrland
Till vidder av skräck
Där Strömkarlens son sitter näck i en bäck
Välkommen till Norrland
Där vägen tar slut
Där fullmånen lyser under vittrornas tjut

Vittrornas tjut…

En stadig puls
En stadig puls, en urkraft
En stadig puls, en urkraft
En stadig puls, en urkraft
…

Res dig
Känn din styrka
Släpp all skam och ställ dig upp
Dagen är nu kommen
Det är dags att bryta upp

Skynda, skrid till verket
Det finns jobb här, så sätt fart
Sluta att förtvivla
Känn din styrka
Res dig upp!

Till skogs

Ande och mening får ersätta tomhet
och en omvärld bortom vett och sans
Jag siktar mot frihet, siktar mot vidder
min färd går mot Utmarkens land

Bort ifrån trängsel, bort ifrån ytlighet
Bort ifrån strunt och trams
Med vapen och vilja, och verktygen packade
drar jag min kärra …

Till skogs!
Jag bygger en koja i en avlägsen vrå
Till skogs!
Från Imperiets bojor jag ämnar att gå
Till skogs!
Ett konungarike är min enkla härd
Till skogs och kommer aldrig igen

Bland vidder och höjder får själen sin näring
och mitt livsträd växer stort och starkt
Jag lockas till sång av landskapets fägring
och kraften i urgammal mark

Kvällsmörkret bryts av avlägsna toner
I fjärran syns eldars sken
Går dit och välkomnas av frimän som också
flytt staden och dragit…

Till skogs!
Jag bygger en koja i en avlägsen vrå
Till skogs!
Från Imperiets bojor jag ämnar att gå
Till skogs!
Ett konungarike är min enkla härd
Till skogs och kommer aldrig igen!

För ditt liv mister snabbt all sin mening
om du inte får äga dig själv
Släpp skuldernas bojor, och känn du blir fri
Lev enkelt i skogen, min vän

Till skogs!

Tystnadens röst

Ibland ängarna och bergen är min ande så fri
I den stillhet och den tystnad som rår
Där jag sitter vid min utsikt med en ny melodi
som ska fånga alla känslor jag får

Där finns platserna på randen av en värld som är vild
och till dessa vill jag färdas i kropp
Gå i dimmorna på myren medan natten blir till
och bli uppfylld utan tystnadens röst

Vill iväg, vill iväg
Ifrån trängsel till frihet
Det sliter och drar i mitt bröst
Vill iväg, vill iväg
Ifrån oro till stillhet
Jag har funnit och lyssnar till tystnadens röst

Vill iväg, vill iväg
Ifrån trängsel till frihet
Längtan slår sitt bo i mitt bröst
Vill iväg, vill iväg
Ifrån oro till stillhet
Jag har funnit och lyssnar till tystnadens röst

I en kammare i staden är jag nödd till att bo
för att släcka den omättliges törst
Observerad, kontrollerad, får min själ ingen ro
och jag längtar efter tystnadens röst

Vill iväg, vill iväg
Ifrån oro till stillhet
Jag har funnit och jag längtar till tystnadens röst

Dråparen

Hören mig alla som värnar sitt liv
Vi begynner nu den sista färden
Ty dråparen vandrar med skördarens kniv
genom städer, över ängar och gärden

Oskuldens tid är nu evigt förbi
och det offer som krävs pryder härden
Hornlåten bringar nu lidandets tid
och ett mörker slår ner över världen

Gör dig redo för dråparen
Smärta kan bli vishet, min vän
Då nu mänskan vill lida igen
så välkomnar vi skärar’n, undergången är nära

Gör dig redo för dråparen
Vill du dö ska du få det, min vän
Den som glömmer får lida igen
Faller mänskan till föga, så står likbålen höga
Gör dig redo att dö…

Svart blir sen solen och sommaren med
och jorden sen sänkes i havet
När kniven han driver i köttet sen ned
en isvind drar ut ifrån graven

Vindålder, vargålder, hordom och svält
och broder ska ställas mot broder
Där dråpar’n drar fram vissnar åkrarnas fält
Sån är lidandets fader och moder

Gör dig redo för dråparen
Vill du dö ska du få det, min vän
Den som glömmer får lida igen
Faller mänskan till föga, så står likbålen höga

Gör dig redo för dråparen
Smärta kan bli vishet, min vän
Då nu mänskan vill lida igen
så välkomnar vi skärar’n, undergången är nära

Gör dig redo att kämpa för frälsning
Kämpa för frälsning…
Kämpa för frälsning…
Kämpa för frälsning…

Gör er redo för dråparen
Är du stark får du leva, min vän
för när svagheten lämnat oss sen
så ska gudarna vakna om vi rädslan försakar

Gör er redo för dråparen
I nöd prövas styrkan, min vän
Då nu mörkret ska falla igen
Håll de närmaste nära
Låt dig inte förfäras

Gör dig redo för dråparen
I nöd prövas styrkan, min vän
Då nu mörkret ska falla igen
Håll de närmaste nära
Låt dig inte förfäras!
Gör dig redo för dråparen…

Vintern

I en ensliger gård, längs en avlägsen väg
står en ensammen man med blicken fästad mot skyn
Han har gått där i ensamhet så många år
och sett järtecken hopas och förebuden nalkas för sin inre syn

“Woe…. Den här vintern blir särdeles svår, den, woe….
Woe…. En vinter som dräper ut våren, och åren…. woe….”

“Jag har brukat min mark, jag har sått det jag sått
Jag har sökt att förtälja men få har hörsammat mig
Ni har gjort era val! Nu ska bilan slå ner!
Nu jer tärningen kastad och räkenskapens bödlar
har kallats in.”

Woe…

“Ansikte mot ansikte med döden står jag nöjd
Jag höjer mitt vapen och siktar,
gör mig redo för strid…
Jag är redo för strid.

Jag skådar paniken med lugn i mitt sinn’
Jag vet vad som väntar när fåren till slut kallas in
He schko’ snart börj’ å brinn’…”

“Woe…. Den här vintern blir särdeles svår, den, woe….
Woe…. En vinter som dräper ut våren. Och åren…. Woe….”

Regnet faller

I en tid som är bruten och död
Utan mening och utan mål
I ett mörker som aldrig tar slut
I medvetandets svarta hål

Driven av hopp,
förtvivlan och nöd
Går jag att finna en källa som ska släcka min törst
med de rännilar som fortfarande finns kvar

Regnet faller,
Tiden kommer snart nu
Regnet faller
Jag ser allting klart nu
Vet den väg jag ska gå
En väg som är smal
En stig utan slut
att gå den tid jag har kvar
Lyft upp mig, valkyria
Min strävan finns kvar
Till livets slut

Under stjärnorna ger jag mig ut
i min stillhet och ensamhet
Känner vidderna utan slut
Känner kraft komma över mig

Lovar mig själv
Att aldrig ge upp
Än finns det hopp, och ska jag in i mörkret ändå
är det motståndets och kampens väg det skall gå

Woooo….

Häxkonst

När du slår upp dina blå
för att se vad som står på
När du tittar dig omkring
ser du inte någonting

Men vad du inte kan se
det står en magiker bredvid
som förvrider det du ser
Därför vet du inte mer

Du är utsatt för häxkonst
Du är utsatt för häxkonst
Du är utsatt för häxkonst
Du är utsatt för häxkonst

När du uti skogen gå
För att fälla villebråd
och du tittar dig omkring
ser du inte någonting

Och du kan inte hitta ut
Skogen tycks ej ha nåt slut
Magikern han skrattar då
för att du ej kan förstå

Du är utsatt för häxkonst
Du är utsatt för häxkonst
Du är utsatt för häxkonst
Du är utsatt för häxkonst

Bleka toner

Woooo…

Jag är fångad av en ny melodi
som plötsligt kom över mig
Vinden bär med sig en gammal sång
från utmarkens rand

Genom urberget bryter den upp
och sträcker sig emot mig
Med århundraden av slit och strävanden
i utmarkens land

Woo….

Så jag skyndar mig och ger mig ut
att möta natur igen
Uppå berget så blickar jag ut
och mottar välsignelsen
Ensam i stillhet på gammal mark
i utmarkens land

Gamla, bleka toner gör att smärta blir till vishet
och fyller upp mitt sinne med en sång
Gamla, bleka toner gör att smärta blir till vishet
och fyller upp mitt sinne, än en gång

När stråken möter stålet så skall anden köttet befalla
När jag lyssnar mot horisonten hör jag utmarken sjunga sin sång
Ännu en gång…
Ännu en gång…

Wooo….

Yxtid

Ande och kött i förening stark
är vägen till ett hem
Lång är vägen som wi skall gå
Måhända vi kommer ej igen

En vandring i mörker på bortglömd mark
med kraft från längesen
Fienden smugit sig tätt uppå
och mitt ibland oss står

Gör dig redo för yxtid
Gör dig redo för yxtid
Gör dig redo för yxtid
Gör dig redo för yxtid

Vinter och sorgdom och svält och nöd
i Nordens kalla vrå
Långt mera värd är en yxmans död
än den som ängsligt ser på

I hela västern är solen röd
I östern står den blå
Likväl är mänskan i evig nöd
tills dess att hon förstår

Gör dig redo för yxtid
Gör dig redo för yxtid
Gör dig redo för yxtid
Gör dig redo för yxtid

Kampen stundar
Odin blundar
Midgårds söner
Vapenbröder

Gör er redo för yxtid…

Norrland är mörkt nog ändå

Hör nu nödtorftens psalm
Stiga upp ur min barm
Med en doft utav näver och halm
Hör en dåre i skogen som skriker mot storstadens larm

Det är mörkt, mina vänner
och timmen är sen
Och natten, den faller. Så tung.
Och det norrländska svårmodet äger mitt sinne var stund

Så ge mig en stig som leder till en avlägsen plats
Upp mot gråsvarta klippor min kropp vill ta sats
Uppå avlägsna höjder
som av avståndet döljes
ska jag skrika tills luften tar slut

Ge mig en spade att gräva ett hål, vitt och brett
Låt mig ramla däri som jag ingenting sett
Midnattssol lyser världen
Som en klen tröst på färden
Ty Norrland är mörkt nog ändå…

Hör de människor som gick här
för så länge sen
Deras röster som ekar här än
Deras boplatser är borta, och förfallet det pågår här än

Deras strävan och nöd
och för tidiga död
Deras kamp för sitt dagliga bröd
Vi säljer deras själar för materiellt överflöd

Så ge mig en stig som leder till en avlägsen plats
Upp mot gråsvarta klippor min kropp vill ta sats
Uppå avlägsna höjder
som av avståndet döljes
ska jag skrika tills luften tar slut

Ge mig en spade att gräva ett hål, vitt och brett
Låt mig ramla däri som jag ingenting sett
Midnattssol lyser världen
Som en klen tröst på färden
Ty Norrland är mörkt nog ändå…

Genom natten rullar flyttlass från vidder till tvårummartvång
Ifrån byagemenskap till en trappuppgång
där gemenskapen dött av betong

Så ge mig en stig som leder bortom åkrarnas fält
Ge mig leråkrars ångest och vintrar av svält
Bland de nedhuggna träden
och igenvuxna gärden
ska jag skrika tills luften tar slut

Ge mig en sup, ja en dunk av den renaste sprit
Må imperiets lakejer aldrig hitta hit
Midnattssol lyser världen
Som en klen tröst på färden

Ty Norrland är mörkt nog ändå…
Norrland är mörkt nog ändå…
Norrland är mörkt nog ändå…
Ja, Norrland är mörkt nog ändå…